Arkaiskt foto
För att göra sina bilder isolerar Jean-Baptiste Béranger gärna någon aspekt av den fotografiska apparaten – ljus, lins, film, avtryck, spår osv. – för att se om den på egen hand kan ge upphov till fotografiska bilder, kameran förutan. När han så gör ett avtryck i snön, är det redan en primitiv, indexikalisk, bild, ett foto, protofoto, en fotografisk bild. När det i sin tur fotograferas av rör det sig egentligen om en form av åter-fotografering. Re-photography av pre-photography, skulle man bara lite missvisande kunna säga. Arkaiskt high end foto.
Det analoga fotografiets indexikalitet (dvs. att något har gjort ett avtryck på filmen) har länge givit upphov till liknande tankar. Men i själva verket har man mest tänkt åt andra hållet, tex. att fotografiet är som en dödsmask. Béranger skulle nog säga att det tvätom är dödsmasken som är fotografisk. Inte heller idén att all konst i kraft av sina indexikala inslag kan förstås som fotografi, är Bérangers. Dels är fotografin mer än indexikalitet, dels är den en bildproduktions-teknik, inte som Rosalind Krauss tänkte sig, en diskurs om teckentyper. De verkligt arkaiska implikationerna av fotografin tycks faktiskt inte ha exploaterats så hårt förrän för några år sedan när Hiroshi Sugimoto i en utställning drog indexikaliteten så långt att han presenterade fossiler såsom fotografiska konstverk från en tid långt innan mänsklighetens ens existerade. That’s the spirit!
Béranger går utöver indexikaliteten. En av hans utgångspunkter är camera obscura. Hans slutsats är lite överraskande: om det räcker med ett hål i väggen för att en bild av utsidan ska uppstå på insidan i ett mörkt rum, så är nog världen full av bilder, framkallade och oframkallade. Där det finns hål framkallas bild! Tanken skenar – kan det finnas små bilder inuti porerna i mitt skinn? Inrymmer alla ytor egentligen massa bilder i sina små små kaviteter? Bilder gjorda av världen själv, nära nog fotografier. Det är här begäret väcks, tror jag, det som i Bérangers fall – inbillar jag mig – är en besatthet: hitta världens bilder, möjliga bilder. Ögonhålorna i en dödskalle ser plötsligt ut som passager för bilder. Men det är inte mörkt där inne i kraniet, utan vitt, luddigt, snöigt. Ska bilderna komma därifrån, ut? Är det inte just det som fotografins magi alltid har ärat, att bilden inte helt och hållet kan komma inifrån någons huvud, att ett yttre objekt alltid måste finnas? Där ligger kanske den generativa konflikten mellan konstnär och kamera, för det är ju sina egna bilder en konstnär vill göra, förverkliga de bilder hen har i huvudet eller i kroppens mörker. Vissa av Bérangers bilder tycks anspela på den där projektionspotentialen. Jag tänker på ansiktet som är upplyst innifrån, händerna som sluter sig kring sitt eget sken. Det fotografiska primärmaterialet ljus kommer från kroppen.
Det är jobbigt för mig det här, eftersom jag är väldigt förtjust i idén om kameran som receptor, mindre förtjust i liknelsen med ett vapen (att man ”skjuter” bilder eller projicerar). Men man får inte glömma bort det fotografiska dubbelarbetet jag nämnde direkt i början: en nivå av ”naturligt” fotografi utan kamera, en annan nivå när dessa bilder fotograferas igen, tekniskt. I mötet mellan de två fotografiska praktikerna verkar Béranger vilja kortsluta dikotomier som finns i fotografin. Därigenom frigörs bilden själv från själva den relation mellan objekt och kamera som tolkas än receptivt, än projektivt, än indexikalt, än ikoniskt osv. Kvar blir liksom bara bilden. Det är ett märkligt sätt att ge bilden en materialitet som inte helt sammanfaller med det som brukar kallas fotomaterialitet. Bilden som objekt, och detta oberoende av sina fysiska kvaliteter.
Utöver reception/projektions-dikotomins nollställande i de olika bilderna på skallar, döda eller ännu inte döda, tar Béranger sig an den mellan positiva och negativa bilder och former. Det syns tydligt i vissa bilder där avtrycket i snön ser ut som en skulpterad kropp. Och relationen till positiv och negativ kompliceras ytterligare när han fotograferar filmremsor, vikta till stjärnor, där negativen av bilder kan ses. Borde inte den positiva bilden av bilden i negativen egentligen vara den negativa? Oavsett svaret på den frågan kvarstår faktumet att Film star alltid kommer att vara både positiv och negativ, samtidigt, fast i olika delar av bilden.
Hans arbete går inte alls ut på att få bort de här dikotomierna. Tjusningen ligger i att ha kvar dem och låta samma distinktioner dra skiljelinjen mellan dem på olika ställen beroende på när, hur, och var objektet ses, bilden görs. Eller att få dem att samexistera. De här variationsmöjligheterna paras i sin tur med en märklig känsla av hur det egentligen är, känslan av verklighet, känslan av att något annat finns där men som ögonen i vanliga fall inte ser. Vad är livet och världen för någon som får avtryck i snön att se ut som förbrända kroppar i Pompei? Allt är lite mer än det ser ut att vara, allt har en reserv som inte tillhör dem men ändå, trots allt, lika fullt, är dem, det arkaiska i dem som vi bara har tillgång till som död. Foto har ofta upplevts som magiskt, men i Bérangers fall tycker jag att det handlar om svart magi som gör livstecken till stenstoder (som de redan är). Tiden i hans bilder är en framtida förflutenhet, som döskallen under skinnet, det oprintade negativet som redan vikts till stjärna. Resten är tystnad. Som det alltid har varit.
Lars-Erik Hjertström Lappalainen
Text for Telles que sont les choses at Cecilia Hillström Gallery, Stockholm 2013
Vi står vid sidan av våra sinnen
Jean-Baptiste Béranger, Cecilia Hillström Gallery, Stockholm, 16/5 – 15/6 2013
När man betraktar Print (cut hands) svindlar det till ordentligt. Det bilden visar är, lite tillspetsat, ingenting. Beranger har lagt sig ner i snön, rest sig upp och fotograferat avtrycket. Det raka blixtljuset gör att ögat växlar mellan att se en fördjupning och en utbuktning. Den tredimensionella kvaliteten är förbluffande, nästan som i ett hologram. Märkena händerna lämnat när han rest sig synliggör ett helt skeende, att någon legat där, tagit sig upp och i snöytan efterlämnat en slags dubbelexponering av sin kropp. Via en slutare har den i sin tur överförts till ett fotografiskt negativ och till sist framkallats i en positiv kopia.
En liknande omkastning i den avläsbara bilden sker i Whipe. Här har Beranger stoppat en ombyggd blixt i munnen, varför hans ansikte utgjort själva ljuskällan istället för en reflekterande yta som i vanliga fotografier.
I både Print och Whipe når oss omvärlden inte sådan som vår blick vanligen förmedlar den. Därför påminns vi om att världen så som vi känner den är vår egen inre bild av den och att denna bild bara existerar så länge vi själva finns till. Trycks en dödskalle ner i snön, som i Print (skull) skapas bara ett tomrum i vilken ögonhålorna reser sig i en negativ form.
Med andra ord är det något ganska märkligt Beranger åstadkommer via sina omvägar: Vi ställs vid sidan av våra sinnen och ser något bekant, men i grunden obegripligt. Det avfotograferade snöavtrycket, ansiktet som tuggar på en blixt och dödskallen, allt befinner sig i en folietunn atmosfär runt en planet som är oss välbekant, men som också är en del av en svart rymd som vi saknar medfödda redskap för att kunna förstå.
Och som en öppning tillbaka in i den sinnliga världen, som vi alla trots allt så självklart delar, lyser utställningens enda ”konventionellt vackra” bild Film Star (pos). Den består av hopvikta negativ som i positiv form skapar en himmelsblå stjärna innesluten i en bruten komplementär skuggfärg. Sammantagna utgör de en pentagon med en speglande form under sig, mitt i den totalsvarta yta som alltid bildas utanför filmnegativet vid framkallning.
Stockholm 2013-05-22 © Bengt Jahnsson-Wennberg
https://www.omkonst.se/13-beranger-jean-baptiste.shtml
”William Aronowitsch”
Kulturreportaget i P1, Sveriges Radio, https://sverigesradio.se/embed/episode/43310
On the exhibition ”En subjektiv historia 1966-2011”